De indignerades rörelse; Torgockupationer, stormöten & strejker i krisens spår
Den nordafrikanska vårens omfattande torgockupationer med krav på demokrati kom att övergå i den sydeuropeiska sommaren. Återtagandet av Tahrirtorget i Kairo sker samfällt med torgockupationerna av Plaça de Catalunya i Barcelona och Syntagmatorget i Aten. Samtidigt som resolutioner antas med direktdemokratiska metoder på torgen hålls stormöten på fabriker och i bostadsområden i bland annat Madrid. De indignerades rörelse [Los indignados] är en mångfaldigad rörelse i finanskrisens spår samlad under kravet på ‹‹verklig demokrati››. I England genomfördes i juni en storstrejk bland främst offentliganställda med över 700 000 deltagare, en strejk som generaliserades genom samarbeten med den pånyttfödda studentrörelsen, som det senaste året genomfört omfattande protester mot nedskärningarna och avgiftsbeläggningen i utbildningssystemet.
I. Kris
De imperiella maktinstitutionernas kris är en kris i dubbel bemärkelse. Å ena sidan, en finansiell kris med centrum i lånemarknaden. Å andra sidan en politisk kris (förvisso som direkt reaktion av den finansiella krisen) skapad av IMF:s chockdoktriner och ländernas bankbailouts som allt för tydligt synliggjort bristen på demokratiskt inflytande över samhällets centrum – ekonomin. Allt fler ekonomer talar klarspråk om situationen: En ny omfattande finansiell kris står runt hörnet, och den kommer få dominoeffekter. De pengar som idag forslas in i t ex Grekland med krav på omfattande nedskärningar och privatiseringar stoppar inte krisen, det är i bästa fall, snarast en ‹‹time-saver››, ett försök att skjuta upp kraschen för att hinna göra så mycket ‹‹damage control›› som möjligt. Samma sak gäller på många vis USA vars politiker just nu kämpar för att lyckas genomföra en höjning av budgettaket för att undvika en stor statsekonomisk kris redan den andra augusti 2011. Problemet för USA är, likt lånen till Grekland, att detta endast skjuter fram krisen i tid – snarare än löser densamma. Det är troligt att Sverige drabbas hårdare denna gång när USA & europeiska länder, viktiga för vår exportmarknad, krisar. Dessutom tycks många idag sia även en svensk bolånekris pga. fastighetsmarknadens övervärdering med 40 %1. I relation till dessa finansiella diskussioner bör det även för svenska progressiva rörelser vara aktuellt att diskutera strategier och taktiker för motstånd, om eller när, en större kris slår mot svensk ekonomi. Vad kan vi lära oss av tidigare erfarenheter och vad kan vara användbart i de erfarenheter som nu skapas i Grekland, Spanien, England och andra krisdrabbade länder?
II. Demokrati
Att ‹‹vänstern›› kritiserar demokratins legitimitet är på intet vis något nytt. Tvärtom har kritik mot den liberala (ideologiska) demokratisynen varit centralt för många progressiva rörelser. Alltjämnt har legitimiteten för det demokratiska projektet varit stor och inte sällan har (den liberala) inramningen av demokratibegreppet lättsamt målat in dess motståndare i enväldighetens – diktaturens – mörka vrår. Demokratiprojektets legitimitet har å ena sidan sin givna legitimitet i de sociala reformer som tillkämpades av arbetare i fordismens tidsålder. De som växte upp under de årtionden som följde andra världskriget såg en, mer eller mindre, ‹‹god›› stat som byggde ett samhälle, om än efter påtryckningar från en organiserad arbetarklass. För de som är födda efter framförallt 1970-talet (med början i oljekrisen 1973 och skiftet mellan keynesiansk och nyliberal politik) är staten för många i mycket högre grad liktydlig med antitesen, nedskärningar och privatiseringar – en tid då vårdcentraler försvinner, lärartätheten minskar och där förstahandskontrakten i metropolerna blir allt mer otillgängliga. Här skapas delvis en faktisk generationsklyfta i synen på demokratiprojektet och dess maktinstitutioner. Att förstå denna klyfta möjliggör möjligen en förståelse för reaktionerna på de (ofta ungdomliga) sociala rörelserna under globaliseringsrörelsens tid och de försök till demokratikritik som framträdde efter till exempel toppmötet i Göteborg 2001 men även vid andra tillfällen av repression. Det som nu tycks hända i många krisdrabbade länder är just utraderandet av denna klyfta, något som (åter) skapar ett rum för allianser mellan studenter, arbetare och pensionärer. Sparpaketen slår brett och har vid sidan av attacker på utbildningssystemet ofta inneburit försök att höja pensionsåldern, privatisera pensionssystem samt pressa tillbaka löneutvecklingen i t ex industrin, men framförallt i offentlig sektor. Yrkesgrupper som vant sig med stabila anställningsformer och relativt god löneutveckling prekariseras (ungefär, ‹‹osäkras›› med betoning på anställningsvillkor). Man kanske kan uttrycka det som att skillnaden mellan demokratikritiken i kontexten av globaliseringsrörelsen och dagens krisprotester är att problemen nu tydligt slår mot hela klassen snarare än i undantagen och periferin som vid exempelvis ett avlägset toppmöte eller en för de flesta isolerad gränspassage. Men även om dessa förändringar tycks viktiga för att förstå uppkomsten av de indignerades rörelser i krisdrabbade länder finns det en annan tendens som även den är viktig att nämna för att förstå hur rummet för en reell demokratikritik plötsligt tycks stå öppet.
Centralt i förståelsen för legitimiteten i det demokratiska projektet är faktumet att det länge stod i en polemisk relation till de realsocialistiska projekten, Sovjetunionen i synnerhet. Demokratins legitimitet stärktes i möjligheten att peka ut en extern fiende och dennas avsaknad av vissa ‹‹friheter›› man i de egna nationerna kunde garantera. När de realsocialistiska projekten föll samman försvann såväl ett yttre hot i negativ, som i positiv bemärkelse. Utan fiende i en värld som allt mer började föras in i en konstituerande fas mot en Imperiell karaktär kunde samhället bara legitimeras i sin egen spegelbild. I en ‹‹enad›› värld i behov av en fiendebild kan fienden alltså, rent objektivt, bara existera inom dennas kropp. Så kom 11 september 2001 och det direkt följande ‹‹kriget mot terrorismen›› samma år som Globaliseringsrörelsen utsatts för kraftig repression i framförallt Genoa och Göteborg. Krigsförklaringen innebar alltså definierandet av en ny fiendebild men eftersom fienden denna gång var intern innebar den på många plan en inskränkning i samma demokratiska konstitutioner som tidigare varit bärande för att legitimera makten under eran av polemik gentemot de realsocialistiska projekten. Man kan benämna skiftet som ett mellan konstitutionell demokrati och postdemokrati, ett stadium där demokratin fascisteras och snävas av i sitt eget ramverk. Postdemokratin vilar alltså på två ben, å ena sidan ‹‹den fria marknaden››, d v s: avsaknaden av politisk (demokratisk) styrning av marknaden och å andra sidan ‹‹undantagstillståndet››, d v s: förminskandet/relativiserandet av de liberala friheterna som yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet, rörelsefrihet i säkerhetens namn genom tillämpandet av politisk lagstiftning (terroristlagarna).
På många sätt har Imperiets konstituerande fas i allmänhet och finanskrisen i synnerhet lämnat det utrymme som tidigare varit legitimerande för maktrelationerna helt öppet. Försöken att träda in i en postdemokratisk fas gör det alltså möjligt att kritisera liberalerna på det som fortfarande ses som de bärande premisserna. När de nordafrikanska diktaturerna så föll tidigt i våras stod de Europeiska ledarna handlingsförlamade. I den Imperiella ordningen var de (‹‹makthavarna››) alla i pragmatiska förhållanden till Ben Ali och Hosni Mubarak. Dessa spelade viktiga roller i ‹‹Kriget mot Terrorismen›› och i samarbetena kring EU:s gränskontrollsorgan Frontex. Den entusiasm för folklig frigörelse från diktatur som syntes i samband med sovjetunionens fall hade bytts mot ett enat ‹‹vi måste värna stabiliteten›› (Hillary Clinton, Carl Bildt) i bästa fall och rena vänskapsbaserade försvarstal i värsta fall (Berlusconi). När man, via FN och NATO krävde intervention mot Ghadaffi i Lybien några månader senare var förtroendet på många sätt redan förbrukat.
För de krisdrabbade länderna i södra Europa blev detta i mångt och mycket som folksagan ‹‹Kejsaren utan kläder››. Helt plötsligt stod Imperiet blottat, naket, inför en multitud som förvisso inte skrattade, men likväl ilsknade över nakenheten. Den finansiella krisen och krisen för den demokratiska legitimiteten är alltså det som gör polemiken mellan en rörelse för verklig demokrati – de indignerade – och en makt i övergång till postdemokrati, möjlig. Många liberaler försöker fruktlöst klamra sig fast i en position som inte längre går att legitimera.
III. De indignerade – För en verklig demokrati!
Inspirerade av upproren i Nordafrika ockuperade de torgen med tältläger. ‹‹Vi är inte handelsvaror i händerna på politiker och banker›› antyder med en mening utgångspunkten för den multituda sociala rörelse som uppstod i Spanien och snabbt spred sig även till Grekland. På många sätt har den traditionella arbetarrörelsen lyst med sin frånvaro i de indignerades rörelse och aktsamheten har (än så länge) varit stor gentemot konventionella partiorganisationers deltagande och i vissa fall, försök att inkorporera rörelsen inom sig och sin ideologi. Samtidigt görs aktiva försök att förankra rörelsen i den konkreta vardagen via till exempel stormöten i bostadsområden och på arbetsplatser. Basen för de indignerade, framförallt i Spanien, finns utan tvivel bland å ena sidan studenterna och å andra sidan de prekära och arbetslösa, men även med visst stöd bland vårdarbetare i offentlig sektor. Skiljelinjen mellan dessa grupper är förvisso, ska sägas, relativt flytande. I Spanien, precis som i Tunisien och Egypten, lämnar många de akademiska utbildningarna rakt in i arbetslösheten alternativt in i prekära arbetsförhållanden. Den garanti där akademiska utbildningar innebar säkra jobb, högre lön och bättre villkor som upplevdes i fordismens guldålder med möjliga individuella klassresor tycks allt mer försvinna. En symbol för detta har via studentprotesterna i England blivit de så kallade bokblocken vid stora protester som senare synts såväl i Spanien som i Holland, Italien, Grekland. Kunskapen som såväl symbolisk som faktisk sköld i motståndet.
Den multituda karaktären och avsaknaden av anknytning till fordistiska organisationsformer som partier och fackförbund är troligen en viktig pusselbit för att förstå hur de indignerade kunde växa så snabbt och kraftigt. Rörelsen blir svårare att utdefiniera i traditionella fack (‹‹de är kommunister och vill ha diktatur››, ‹‹de är ett parti som röstfiskar bland andra›› osv.) och tillåts, delvis, skapa sina egna ramverk och symboler. Metoderna följer förvisso i mångt och mycket en syndikalistisk tradition (t ex genom det aktiva utövandet av Direktdemokrati, avsaknaden av representation) men symboliken saknar i huvudsak de banden. De indignerade har alltså sin styrka i uppfattningen av att vara ‹‹något nytt››, den revolutionära kritiken av postdemokratin och ekonomin samt idérikedomen i att testa till synes nya metoder som ännu inte blivit till skådespel. Just skådespelet blir i slutändan ett problem för många rörelser. Metoderna blir förutsägbara, som en teater med bestämda aktörer och manus. Demonstrationer i allmänhet är utan tvivel ett givet exempel här (vi samlas, det finns några banderoller och flaggor, ett flygblad med de vanliga talkörerna, vi går från A till B, någon håller ett tal och säger det alla som är med redan vet och sen går vi hem – ofta är det höjdpunkten i vår förmåga att göra motstånd i en viss fråga). Men även kravallen vid större protester fastnade tillslut i sin egen skådespelslogik vilket oskadliggjorde den som politisk taktik, som ett hot mot makten. Rörelser som exploderar tillsynes spontant, likt de indignerade, lyckas ofta just när det kommer till brytningen med detta skådespel; de är oväntade, deras metoder är oförutsägbara, deras symboler innehar möjligheten att definieras mångfaldigat och så vidare. Just denna flexibilitet är ett otroligt vapen i händerna på en stridbar arbetarklass om den lyckas omforma sig och återkomma med nya uttryck och taktiker varje gång den definierats och riskerar att bli just ett skådespel, snarare än ett hot. För att åter vara konkret: De indignerades styrka tycks ligga i kombinationen mellan nyskapande taktiker, en bas i tydliga materiella förhållanden (den är en klassrörelse, snarare än en ‹‹politisk›› rörelse) samt förmågan att lyfta samhällsproblemen i en ny kostym, d v s i form av en generell kritik mot den postdemokratiska utvecklingen.
IV. De indignerade i Sverige? Strategier för en ny social rörelse
Sedan protesterna mot Irakkriget 2003 har större multituda sociala rörelser lyst med sin frånvaro i Sverige. Stora landsomfattande protester, som kring Ship to Gazas bordning och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har förvisso skett, men lika snabbt upplösts och försvunnit. I delar av den svenska autonoma rörelsen finns utan tvivel en skeptisk inställning till de ofta aktivistiska sociala rörelserna som följde med diskussionerna efter Göteborg 2001 för tio år sedan. Den aktivismkritik som man tog intryck av (Andrew X:s ‹‹Ge upp aktivismen!››) betonade förvisso vikten i stora sociala protester men syftade att framhäva behovet av att förankra dessa i en vardaglig kontext, snarare än i en aktivistisk identitetsrörelse. Dock verkar det efter försöken till en ‹‹vändning mot vardagen›› råda stiltje i diskussionerna kring möjligheterna att forma nya kraftfulla sociala rörelser. Det bör dock, för de flesta, vara tydligt att sociala rörelser (kampcykler) behövs för att sammanlänka de mikrokamper som förs i vardagen, i en större kontext, där kamperna antar en tydligt revolutionär karaktär.
När en större kampcykel nu tar fart i Nordafrika och delar av Europa märks ett romantiserande, men ur romantiken ingen diskussion om hur vi kan underlätta en liknande kampcykel att uppstå här. Ofta tycks vi endera tro att det endast behövs ett initiativ (vi skapar en facebookgrupp med plats och tid) utan bakomliggande vardaglig organisering, eller så avfärdar vi möjligheten genom hävdandet av skillnad i kontext (krisen har inte slagit lika hårt mot Sverige, Spanjorerna har större vana att strejka, I Grekland är det alltid kravaller och så vidare).
Som beskrivet i början av denna artikel siar nu de flesta ekonomer, även bland ortodoxa nyliberaler, en ny stor finanskris inom ett fåtal år. 2014 får ofta stå som ett ‹‹domedagsår›› då skuldkrisens dämpningsförsök väl hinner ikapp. Att det dröjer så länge förutsätter dock såväl politisk enighet i de parlamentariska institutionerna som avsaknaden av motstånd (t ex strejker). Många tunga ekonomier står och darrar, vissa öppet (Italien, Spanien, Grekland, Irland, USA osv.) och andra mindre öppet (framförallt Kina och Ryssland). Det tycks alltså som att tiden är inne för strategiska diskussioner och uppbyggnad inför att denna kommande kris slår, även mot svensk ekonomi. Regeringen med Anders Borg i spetsen rustar öppet inför detta kommande scenario genom bland annat diskussioner om sänkt budgettak för statsfinanserna. Svenskt Näringsliv bereder marken för strategiska avgiftsbeläggningar genom till exempel rapporten om humaniorastudier som följer samtida europeiska tendenser.
Kanske kan vi redan nu börja identifiera tendenser till den (klass)bas som byggt de indignerades rörelse i Spanien och Grekland? Försöken till viss arbetslöshetsorganisering finns redan i FAS3-grupperna, och framförallt SAC har de tio senaste åren varit ett laboratorium för organisering av prekära och migranter. Om vi tittar på tecken i tiden ser vi att diskussionerna förs om sänkta reallöner i offentlig sektor (framförallt undersköterskor) och som sagt, avgiftsbeläggningar av utbildningsväsendet. Vi borde kanske fråga oss hur vi kan börja bygga upp nätverk just inom dessa grupper så att i alla fall ett embryo existerar. Stockholmsstudenterna och Socialistiska sköterskor är exempel på försök till detta som ändock inte tycks fått tillräckligt med luft under vingarna, ännu.
Troligen kan ‹‹de indignerade›› som (rörelse)identitet fylla en värdefull roll även i en svensk kontext. Vår möjlighet till torgockupationer är förvisso markant förminskad av klimatrelaterade orsaker men de är inte omöjliga. Här finns även erfarenheterna från ockupantrörelsen 2008-2010 att utvecklas till något nytt. Mötesplatser är ofta centrala för rörelser och förmågan att transformera dessa skal (torgen) till något levande, genom till exempel temporära allmänningar, kan bli ett kraftfullt vapen. Kanske finns även ett embryo till demokratikritiken i blockaderna mot flyktingförvar, debatterna kring upphovsrättsliga frågor på internet och andra spridda rörelser som använt liberala friheter och mänskliga rättigheter som utgångspunkt till motstånd mot Imperiet. Vi bör även studera pensionärernas roll och diskussionerna om såväl beskattningsklyftan som följt skattesänkningarna som diskussionerna om höjd pensionsålder. Det är inte omöjligt att förmågan att organisera denna grupp blir viktig i slaget mellan konstituerandet av den imperiella postdemokratin och våra försök att konstituera en verklig demokratisk kraft. En intressant fråga i sammanhanget rör även hur vänsterpräglade organisationer och nätverk kan fungera som bakomliggande kraft i uppbyggnaden av en kampcykel men sedan genomgå transformationen till en rörelse av klassbaserad karaktär, snarare än politisk – likt de indignerade i andra länder. I Grekland märks väl vänsterns svårigheter att förhålla sig till vad man uppfattar som en ‹‹apolitisk›› rörelse och det är troligt att man även här skulle ha svårigheter i att överskrida sina egna organisatoriska, likväl som ideologiska betingelser.
Jag ska emellertid inte göra några anspråk på att ha svaren, snarare lämnar jag en öppen diskussion med ett antal spontana funderingar. Kan torgockupationerna och demokratikritiken bli ett embryo till en ny kampcykel även i Sverige? Kan även vi formera oss som ‹‹indignerade››?
Ursprungligen publicerad i Tidningen Brand 3/2011, Tema: Torg.
